Älskade pappa, en månad utan dig nu!
Nu har det gått lite mer än en månad sen pappa gick bort.
En månad full av sorg och förtvivlan, stor saknad och förvirring. Känslan är svår att ta på, allt är så overkligt.
Begravning, boupptäckning, rensning av lägenheten, urnsättning. Drömmer jag? jag kan inte fatta det. Vad hände med mitt liv som var så underbart och bra? varför var det pappas tur att prova sina vingar? Jag är fan bara 21 och jag behöver min pappa. Min pappa som alltid ställde upp för mig och gjorde allt och nu är han bara borta ur mitt liv. Varför ska gud ta alla fina människor för? Jag kan fortfarande höra hans röst i mina tankar, jag kan fortfarande se honom framför mig när vi ligger på stranden i Thailand, jag ser honom överallt och känner doften av hans tvättmedel i mina sängkläder. Jag ser honom när han kommer där på uppfarten till jobbet och ska hämta mig från mitt kvällspass. Hans tjat om att jag inte har någon ordning på mina papper eller att tvättkorgen är överfull och jag kanske borde boka en tvättid. Jag ser hans nummer på displayen på mobilen när han för 5:e gången försöker ringa och jag struntar i att svara.. bara för att höra att jag mår bra!
Nu är min älskade, fina pappa borta och alla vardagliga saker med honom också, det gör så ont i hela min själ när jag skriver det här och tårarna och sorgen flöder ur min själ. för jag kan inte förställa mig ett helt liv utan honom. Mitt liv har just börjat och jag trodde min pappa skulle få vara en del av det i många många år till. Se sina barnbarn växa upp, vara med mig i både motgångar och framgångar. se mig bygga ett liv. Älskade pappa jag saknar dig så mycket och jag vet inte hur all denna sorg ska få plats i mig längre. Jag känner mig så ensam och så rädd för framtiden.
Du offrade allt för mig, du gav mig allt du hade. Du var aldrig självisk. Vi vet båda två att vi var olika, båda lite tjurskalliga och hade sina åsikter och ingen kunde rubba men även fast du skrek på mig och jag tillbaka och kallade dig alla de där dumma sakerna så älskar jag dig. Du var en underbar pappa!!!
Det är så tomt i mitt hjärta pappa, mina ögon gråter och jag vet inte vad jag ska göra längre. Verkligheten är en sån skrämmande plats att leva på nu och jag förstår inte vad det är som händer?
Jag kan inte förstå att jag stod där hos dig och höll dig i handen medans du försvann upp till himmlen
till en bättre plats. Du låg där så tyst och stilla, det såg ut som du hade ro, som du mådde bra. Men du lämnade nått fint efter dig iaf, alla minnen ska jag aldrig glömma, jag ska aldrig gömma dig pappa. Gud om jag kunde få ge dig en stor kram, få säga alla de saker jag vill ha sagt.
Men jag ska vara stark Pappa, göra dig stolt och göra bra val här i livet.
Jag ska leva mitt liv, vara knäpp och galen som jag brukar, jag ska aldrig ALDRIG sluta leva!
Älskade pappa, nu en månad utan dig, livet är för orättvist och hårt men du ska veta att jag kommer aldrig sluta älska dig och jag klarar mig, oroa dig inte ♥
Hanna
En månad full av sorg och förtvivlan, stor saknad och förvirring. Känslan är svår att ta på, allt är så overkligt.
Begravning, boupptäckning, rensning av lägenheten, urnsättning. Drömmer jag? jag kan inte fatta det. Vad hände med mitt liv som var så underbart och bra? varför var det pappas tur att prova sina vingar? Jag är fan bara 21 och jag behöver min pappa. Min pappa som alltid ställde upp för mig och gjorde allt och nu är han bara borta ur mitt liv. Varför ska gud ta alla fina människor för? Jag kan fortfarande höra hans röst i mina tankar, jag kan fortfarande se honom framför mig när vi ligger på stranden i Thailand, jag ser honom överallt och känner doften av hans tvättmedel i mina sängkläder. Jag ser honom när han kommer där på uppfarten till jobbet och ska hämta mig från mitt kvällspass. Hans tjat om att jag inte har någon ordning på mina papper eller att tvättkorgen är överfull och jag kanske borde boka en tvättid. Jag ser hans nummer på displayen på mobilen när han för 5:e gången försöker ringa och jag struntar i att svara.. bara för att höra att jag mår bra!
Nu är min älskade, fina pappa borta och alla vardagliga saker med honom också, det gör så ont i hela min själ när jag skriver det här och tårarna och sorgen flöder ur min själ. för jag kan inte förställa mig ett helt liv utan honom. Mitt liv har just börjat och jag trodde min pappa skulle få vara en del av det i många många år till. Se sina barnbarn växa upp, vara med mig i både motgångar och framgångar. se mig bygga ett liv. Älskade pappa jag saknar dig så mycket och jag vet inte hur all denna sorg ska få plats i mig längre. Jag känner mig så ensam och så rädd för framtiden.
Du offrade allt för mig, du gav mig allt du hade. Du var aldrig självisk. Vi vet båda två att vi var olika, båda lite tjurskalliga och hade sina åsikter och ingen kunde rubba men även fast du skrek på mig och jag tillbaka och kallade dig alla de där dumma sakerna så älskar jag dig. Du var en underbar pappa!!!
Det är så tomt i mitt hjärta pappa, mina ögon gråter och jag vet inte vad jag ska göra längre. Verkligheten är en sån skrämmande plats att leva på nu och jag förstår inte vad det är som händer?
Jag kan inte förstå att jag stod där hos dig och höll dig i handen medans du försvann upp till himmlen
till en bättre plats. Du låg där så tyst och stilla, det såg ut som du hade ro, som du mådde bra. Men du lämnade nått fint efter dig iaf, alla minnen ska jag aldrig glömma, jag ska aldrig gömma dig pappa. Gud om jag kunde få ge dig en stor kram, få säga alla de saker jag vill ha sagt.
Men jag ska vara stark Pappa, göra dig stolt och göra bra val här i livet.
Jag ska leva mitt liv, vara knäpp och galen som jag brukar, jag ska aldrig ALDRIG sluta leva!
Älskade pappa, nu en månad utan dig, livet är för orättvist och hårt men du ska veta att jag kommer aldrig sluta älska dig och jag klarar mig, oroa dig inte ♥
Hanna
Kommentarer
Postat av: Mia
Du är så duktig och stark Hanna! I'm so happy att du kör ditt race som superkvinna, även om man måste stanna upp och andas och tänka ibland! Snart ska vi dansa till Gaga you&me! :D
Trackback
